Kaffe måste nog vara den socialaste drycken som finns, en sällskapsdryck helt enkelt.

Dom personer som dricker mest kaffe är pensionärer och folk som arbetar skulle jag tro.  De flesta pensionärer har säkert så tråkigt hela dagarna att dricka kaffe är det enda dom gör, förutom att kolla hur många grader det är ute och läsa tidningen. Kanske dom går över till någon granne eller släkting för att fika, prata och dricka ännu mer kaffe. Jag har fått en bild av att det är så...

Personer som arbetar dricker nog också väldigt mycket kaffe och det är nog dom som dricker allra mest. Det är i arbetsrummen det händer, man häller i sig liter efter liter av perkulator kaffet, berättar historier och snackar skit för att ta en paus och koppla av från jobbet. Det är morgonkaffe, förmiddagskaffe, lunchkaffe och eftermiddagskaffe. Självklart ser alla scheman olika ut men det här tror jag stämmer in rätt bra över den arbetande personens kaffedrickande.

Något som jag har märkt är att folk verkar ha riktigt svårt är att säga nej till en kopp till, även om man inte vill ha någon. Det är nästan oartigt av gästen att säga nej till kaffe om det bjuds på en ännu en kopp. Allt man pratar om, alla ämnen, saker man tänkt ta upp dör ut bara för att man inte tog den där femte koppen.

Jag älskar kaffe, kaffe älskar jag, får jag inte kaffe så dricker jag choklad.

And now over for something completley different!

Hade en jäkligt skum och lite småläskig dröm inatt. Hatar att jag för det mesta kommer ihåg drömmar riktigt detaljerat och eftersom inte det här var en bra dröm utan obehaglig och minst sakt detaljrik så...var det inte bra helt enkelt. Har skrivit ner den här.

Går genom stan och är på väg till TT, det är vinter, det snöar, är mörkt och ovanligt tyst. Jag har en hund i koppel och jag tänder en cigg med en tändsticka. Hunden ser ut som en Collie fast mindre, den går mig ungefär till knäna, jag vet inte vad den heter men namnet börjar på C eller med She. Jag har aldrig sett eller träffat den här hunden förut, men jag håller den i koppel och den är med i min dröm så vem bryr sig? 

Det finns inga bilar på gården när jag kommer fram till TT, klockan måste vara runt 11 eller senare på natten. Smålamporna lyser gula i fönstret, jag går upp för trappan och fimpar cigaretten. Hela vägen hemmifrån så har jag rökt på samma vilket hade varit ganska omöjligt i verkligheten.  Jag låser upp dörren, både nycklarna och dörrhandtaget är iskallt och jag har inga handskar. Ute var det tyst men när jag kommer in så är det ännu tystare, hunden har fått följa med in och hon springer runt i fiket och nosar överallt. Stolarna står som vanligt huller om buller och flera koppar står lämnade på bordet med kallt kaffe i.

Jag går förbi läskautomaten och ut i korridoren, svänger av åt vänster mot toaletterna och tar upp nycklarna ännu en gång för att låsa upp våran lokal. Hör hur hunden galopperar förbi i korridoren,säkert lycklig över att det finns så mycket att utforska och nosa på. Jag går in i våran lokal. Här i drömmen får jag reda på vad jag ska göra på TT. Jag ska hämta min elgitarr och ta hem den. Gitarren står lutad mot väggen brevid fönstret. Jag går fram till fönstret och tittar ut mot Hjalmarlundbomsvägens korsning. Lamporna på gruvan lyser och jag fastnar med blicken, vet inte hur länge jag står där för än jag vaknar upp och börjar leta efter bagen till gitarren. Den är inte det lättaste att hitta eftersom vi har det ganska stökigt, men tillslut så finner jag den ihopknycklad under bordet.

Nu kan jag äntligen gå hem och sova, jag packar snabbt in gitarren och går mot dörren. Då hör jag hur en stämmare med metronom sakta går igång och börjar klicka borta på Sara's piano. Jag vänder huvudet mot pianot. Lamporna på stämmaren blinkar i takt med metronomet. Pianot har nedfällt lock och på locket ligger stämmaren. Jag går sakta mot pianot, ju närmare jag kommer desto snabbare klickar metronomet. När jag är framme vid pianot är metronomet maxat. Den lilla pinnen svänger som en vindrutetorkare fort fram och tillbaka över skärmen på stämmaren. Jag trycker bestämt ner pekfingret på off och hinner knappt nudda den för än den stänger av sig. Sjukt det är vad det är. Men ingen skada skedd och jag slappnar av. Helt plötsligt hör jag hur en sträng från en gitarr som hänger på väggen vid soffan går av. Jag vänder mig om och går sakta mot soffan, det är gitarren längst till höger som har en D-sträng av. Jaja, men det har ju hänt hemma också, ingen fara, det kan ju egentligen hända när som helst (allt detta säger jag till mig själv i drömmen). Det hänger två gitarrer till ovanför soffan, jag tittar på dom och ser till min förskräckelse hur stämskruvarna på båda gitarrerna sakta vrider åt sig själva hårdare och hårdare. Nu blir det för mycket för mig, jag skyndar ut genom dörren och hör varje gång en sträng går av på gitarrerna. En efter en.

Jag fumlar med nycklarna och låser dörren. Börjar gå tillbaka i korridoren mot fiket, stannar tvärt vid läskautomaten. Var fan är hunden? Börjar ropa namnet på den och ser mig omkring. Inga skyndande tassar hörs, det är alldeles tyst. Jag ropar igen och igen. Nu hör jag ett skall, det kommer från övervåningen. Jag ropar ännu fler gånger på att den ska komma, men inget mer hörs. Finns inget annat att göra än att gå upp och hämta den. Jag känner mig inte så spak längre trots det som hände inne i lokalen (Hade detta hänt i verkligheten så hade jag skrikit i högans sky och flytt fältet redan vid metronomet, men eftersom det är en dröm så är det ju annorlunda) Så jag traskar igenom hela korridoren, svänger av och skuttar upp för trappan hur orädd som helst. Jag börjar att kalla på hunden ännu en gång, men ingenting hörs. Går genom korridoren på övervåningen. Känslan av att jag måste få tag på hunden blir starkare, jag kan inte gå utan den, den måste vara med mig, varför vet jag inte men den MÅSTE vara med mig. Inget skällande och ingen hund som möter mig när jag kommer ut till soffgrupperna vid vinden. Nu börjar jag bli orolig, om den inte finns här så var finns den då? Den kan ju inte vara på nedervåningen för då skulle jag ju ha mött den.

Går fram till vindsdörren och kikar upp på dockan som tittar ut genom fönstret, jag känner på dörren men den är låst. Plötsligt hör jag ett skall från nedervåningen, hur fan kunde den ha gått förbi mig och tillbaka utan att jag märkt det? Men jag drar en lättad suck och går tillbaka genom korridoren. Nu kan jag gå hem och glömma allt det här. Jag går ned för trappan, gör en sväng, tvärstannar och bara stirrar. Källardörren står vidöppen. Nu orkar jag inte mer, det blir för mycket. Går fram till dörren och ropar ett hallå. Ingen svarar. Jag väntar. Tankarna rusar runt i huvudet. Vem har öppnat dörren? Är hunden där nere? Brukar inte den är dörren vara låst? Att lämna hunden på TT är otänkbart, inte för att det gör något om den tillbringar natten här, jag kan ju gå och hämta den imorgon bitti. Men det är något med hunden, jag måste ha hunden med mig så är det bara. Plötsligt blir jag arg, arg på den förbannade byrackan, arg på mig själv för att jag gick hit och framförallt arg på den eller dom eller kanske till och med DET som har öppnat källardörren, satt igång metronomet och pajat alla strängarna. Jag kan inte få in i huvudet att allt hände av sig själv.

Ilsket klampar jag ner för trappan och stannar vid foten av den och skriker argt hundens namn. Inget hörs. Då går jag rätt in i rummet till vänster, det är kolmörkt men jag bryr mig inte. Börjar skrika, svära och eldar upp mig själv ännu lite till. En gruvlig stank når mina näsborrar och jag tystnar tvärt. Det är den vidrigaste stank jag någonsin känt i hela mitt liv. Vad är det som luktar? Jag står med ryggen mot dörren och hinner inte ens vända mig om förrän den smäller igen. Jag gallskriker och slänger mig ner på marken och börjar krypa i mörkret efter väggen. Ser ingenting men handen hittar tillslut väggen och jag sätter mig med ryggen emot den. Får panik och börjar snyfta, det känns som om jag inte får någon luft. Stanken har blivit skarpare och det är nära på att jag kräks på mig själv. Andas genom munnen med snabba korta andetag. Vad fan är det här för djävulskap? Jag skriker åt personen/ personerna som utsätter mig för det här.  Borta vid dörren hörs ett gurglande läte. Nu vill jag dö. Jag har ingenting att försvara mig med, men jag har tändsticksasken. Om jag tänder en tändsticka så kan jag i alla fall se hur personen eller personerna ser ut och då blir det kanske lite lättare att se vad jag har att göra med. Men vill jag se? Jag gör ett snabbt val och tar upp tändsticksasken ut fickan. Tar ut en tändsticka och sätter fyr på den. I samma ögonblick som tändstickan tänds lyser ett ansikte upp bara några centimeter från mitt ansikte. Tovigt långt hår, stirrande vidöppna ögon och munnen med ruttna tänder ler ett sinnessjukt flin. Sen vaknar jag. Bläääääääääääääääääääää. De var inge roligt. :(

Idag har jag råkat äta en rutten avokado, spelat golf (sänkt mitt handikapp, yay! :D) gjort en birdie, lagat mat, diskat, diskat ännu mer och läst Illustrerad vetenskap.