I tisdags hade vi våran första lektion i arbetsmiljö och säkerhet med Wedis. Vi pratade om nervositet, scenskräck, vad som orsakar det och hur man ska göra för att motverka det. Det kändes så OTROLIGT skönt att få prata om det. Inget sånt där snack om "Jo men om man slappna av, då går det över"  För det vet jag att det inte gör.

Jag är en nervöst lagd person, har alltid varit det och kommer alltid att få leva med det. Jag oroar mig för det mesta. Inte bara för mig själv utan för andra i min närhet, personer som jag tycker om och som jag håller av. När jag var liten så vaktade jag alltid min lillebror på dagis, ingen fick röra honom. Jag pratade även för honom, ställde någon en fråga till honom så var det jag som svarade. 

Kunde få för mig att någon/några jagade mig vilket i sin tur gjorde att jag skapade en massa olika tix. Viftade jag inte tillräckligt snabbt med armarna exempelvis så kom någon och mördade mig. Problemet var att jag var tvungen att utföra tixen så fort jag kom och tänka på dom. Alltså i klassrum, hemma, i matsalen, på skolavslutningar... Vilket i sin tur resulterade att folk kollade lite snett på mig när jag desperat viftade med armarna i luften för att rädda mitt liv medan hjärtat bankade i bröstet och hela kroppen kallsvettades av panik. Jag kunde även utföra tixen när jag var glad och upphetsad över något. Dom har aldrig gått över styr så att jag fått lida riktigt mycket av dom och nu så är ju dom flesta av tixen borta. Men jag går fortfarande extremt fort över övergångsställen ifall någon bilist skulle få för sig att köra gasen i botten...

Sen fick jag alltid för mig att någon ville mig illa och ville vara elak med mig. Om någon jag inte kände tilltalade mig fick jag kallsvettningar och kunde inte svara personen överhuvudtaget. Kan fortfarande bli stäld då någon jag inte känner kommer fram till mig och börjar prata trots att jag inte känner personen.

Allra värst var Boliviabasarerna på högstadiet. Första gången jag uppträdde där gick jag i sjätte klass. Vi sjöng Bob Dylan's Knocking on heavens door. Det gick så bra som det borde gå då man just börjat spela gitarr och försöker sjunga samtidigt. Jag var inte ett dugg nervös den gången. Men dom tre åren efter det var riktigt jobbiga. Redan i december hade ja svårt att sova, för då var det bara TVÅ och en halv månad kvar till basaren!! Låg och svettades i min säng, kunde inte rörar mig, så in i helvetes ont i magen av all oro. Ändå tog jag mig igenom allt det där på något sätt. Ensam. För absolut ingen jävel kan förstå hur det käns att oroa sig så mycket om man inte varit med om det själv. Ingen. Det är lätt att stå och peppa kompisen som snart ska upp på scen. Men när man själv ska dit upp så hjälper ingen pepp alls mot nervositeten som krampar i hela kroppen.

Bör även tillägga att sedan jag började estet så har det blivit bättre, beror nog mycket på att jag vågar lita mer på dom jag spelar med, vi är ett team som jobbar tillsammans. Nog är jag fortfarande nervös när jag ställer mig på scen med då är jag bara nervös någon timma innan. Brukar stå och titta ut genom ett fönster för att försöka slappna av och lugna ner nerverna, tänka på att det kommer att gå jättebra. Det hjälper inte ett skit.


Stort TACK till Ylva som ger en av sina Musebiljetter till mig och som uppmuntrade mig att skriva detta inlägg.

Det ska påpekas att Ylva på något sätt inte har någon anknytning till inläggets innehåll utan uppmuntrade bara mig att skriva i min blogg.

Det ska även påpekas att Ylvas egna förslag på vad jag kunde skriva om i min blogg handlade om henne själv. Och bajs. Dock inte i ett sammanhang. 

"Bajs är alltid lika roligt att skriva om"