Ensamhet har alltid varit som en slags frihet för mig. Jag har njutit av den.
Nu ger den bara mig ångest eftersom mina tankar löper runt som små myror i hjärnan. Det går inte att stoppa, alla miljarder tankar håller på att göra mig galen och ger mig huvudvärk.

Jag njuter inte av ensamhet mer, minsta lilla sällskap gör mig alldeles upplivad för att jag slipper tänka så mycket.
Och jag vill att min mamma ska komma hem. Nu.