Tryggheten som försvann
Var är du kära trygghet, jag saknar dig så
du försvann från mig för några år sedan
och har inte sett dig senn dess
Nu finns bara en klump kvar
ibland är den lite
men den finns alltid där.
Hej
Är det någon som vet hur högt kultrycket ska vara vid lätt släpvagnskörning? Inte? Nä, det vet faktiskt inte jag heller.
Idag har jag gjort prov i körkortsteori. Innan provet började satt jag och min teorikompis Valter och gjorde oss lustiga över provet. Hur jävla svårt kunde det vara liksom? Tydligen helt omöjligt visade de sig fem minuter senare.
Man riktigt kände hur folk runt om i rummet svettades. En svett av panik, ångest, evigt mörker och död. Jag försökte hitta något slags lugn medan jag noggrant läste igenom de olika svarsalternativen.
Det gjorde ju sig inte bättre av att jag på vänster sida om mig hade en NVare som lätt och ledigt kryssade i rutorna en efter en. Läste han ens igenom frågorna? Hur kan han vara på fråga 15 medans jag är på fråga 6? Varför har han så långt hår som hänger ner för ansiktet som en gardin? Tillslut kom jag på mig själv. Men åååååååhhh jävla naturvetare som stjäl min dyrbara tid och ska veta allt hela tiden!!!
Och precis när jag tittar upp igen står min lärare framför mig med armarna i kors och ögonbrynen så rynkade att dom nästan går ihop till ett enda. Han skakar på huvet och går vidare längst bänkarna. Jag tittar ner på rutorna och försöker mig på chansen. Ni vet den där grejen som man kan få när man spelar Den försvunna Diamanten?
Chansen går ut på att man blundar, håller i pennan och kryssar lite där det känns bra liksom. Av vissa skulle det kallas ödet. Ödet bestämmer hur det går för mig på provet. Det har ingenting att göra med att jag blundar. Jag tror stenhårt på ödet. I alla fall tills nästa vecka då alla prov är rättade.
Idag har jag gjort prov i körkortsteori. Innan provet började satt jag och min teorikompis Valter och gjorde oss lustiga över provet. Hur jävla svårt kunde det vara liksom? Tydligen helt omöjligt visade de sig fem minuter senare.
Man riktigt kände hur folk runt om i rummet svettades. En svett av panik, ångest, evigt mörker och död. Jag försökte hitta något slags lugn medan jag noggrant läste igenom de olika svarsalternativen.
Det gjorde ju sig inte bättre av att jag på vänster sida om mig hade en NVare som lätt och ledigt kryssade i rutorna en efter en. Läste han ens igenom frågorna? Hur kan han vara på fråga 15 medans jag är på fråga 6? Varför har han så långt hår som hänger ner för ansiktet som en gardin? Tillslut kom jag på mig själv. Men åååååååhhh jävla naturvetare som stjäl min dyrbara tid och ska veta allt hela tiden!!!
Och precis när jag tittar upp igen står min lärare framför mig med armarna i kors och ögonbrynen så rynkade att dom nästan går ihop till ett enda. Han skakar på huvet och går vidare längst bänkarna. Jag tittar ner på rutorna och försöker mig på chansen. Ni vet den där grejen som man kan få när man spelar Den försvunna Diamanten?
Chansen går ut på att man blundar, håller i pennan och kryssar lite där det känns bra liksom. Av vissa skulle det kallas ödet. Ödet bestämmer hur det går för mig på provet. Det har ingenting att göra med att jag blundar. Jag tror stenhårt på ödet. I alla fall tills nästa vecka då alla prov är rättade.
