Jag sitter här och stirrar in i skärmen. Hjärtat flimmrar i bröstet, hoppas det slår, lite i alla fall.
Jag har blivit kysst av ångesten för första gången, bara lite lätt sådär bara. Varför ska man supa sig så full att man helt tappar bort sig själv? Bokstavligt talat och inte bokstavligt talat. Jag vaknade igår på förmiddagen, smink i hela ansiktet, stinkandes av gammal fylla, kräkbitar under läppen, dregel på hakan, öm och med lite blåmärken över hela kroppen. Var det alltså det här jag ville? Var det det här jag gått och längtat efter i ungefär en veckas tid? Att få supa bort mitt medvetande och låta alkoholen få styra min kropp, mitt medvetande och mina handlingar.

Jag satt där på sängkanten och skämdes över mig själv över allt jag kommer ihåg från fredagsnatten. Faktum är att jag idag (söndag) fortfarande sitter och skäms. Om inte ännu mer..


Men faktum är att när jag tänker efter så känner jag nog en ganska stor press på mig att supa och jag tror många i min ålder gör det. Nu super jag faktiskt inte ofta men när jag väl gör det så gör jag det rejält utan gränser. Jag var inte ut under halloweenhelgen då alla i min ålder söp till. Och över det hade jag någon slags ångest för att jag inte drack.

Runt omkring mig talas det om att supa till och bli full som fan. Både äldre och dom i min ålder.
Man kan INTE umgås utan alkohol, det GÅR inte. Verkar det som. Jämt måste man ha alkohol för att kunna umgås, släktfester, när man har vänner över på middagar och alla andra sammahang. Dom som inte dricker kör bil eller äter starka tabletter, men man skulle höja lite på ögonbrynen åt dom som bara inte vill dricka. Jag har i alla fall fått den uppfattningen.

Det talas om öl som det flytande guldet, om spriten som är en tröst efter en veckas hårt jobb och som suddar bort vardagens problem.
 Att dricka sig bort och glömma, att känna att man lever, att ringa upp alla i sin kontaktlista och skrika att dom är jävla idioter eller att man älskar dom, att bränna flera tusen, att vingla över staden och tro att man är odödlig, att knulla med en helt okänd person som man senare aldrig skulle känna igen på stan, att kissa ner sig, att förfrysa händerna.

Att göra något coolt stunttrick för polarna och halvt slå ihjäl sig, att inte förstå vart man är, att stå i empeskön och tjafsa med personen framför medans man väntar på att få sin 200gramare med extra allt, att bli skitförbannad på någon och slå en flaska i huvudet på personen för att man tycker att denne är helt jävla dum i huvudet och inte fattar ett skit. Att sedan på söndagseftermiddagen ringa polaren och fråga hur man kom hem och om han möjligtvis inte har sett en brun skinn börs med 3000 kronor i, att berätta att man faktiskt bara drack 6 öl och en halv flaska vin och att man inte fick till det med någon dum brud även om man klämde på henne väldigt mycket för sånt gillar ju tjejer, tydligen. Att garva åt sin missär och tycka att kvällen varit jävligt lyckad och säger att detta måste vi göra om så snart som möjligt för det var så jävla kul.

För visst är det kul? Det är ju faktiskt jätteroligt att dricka. Man skulle ju aldrig dricka om man inte fick ut något positivt av det. Och allt ovanstående är väl positiva effekter av alkohol? Eller?

Egentligen kanske jag inte behöver ha ångest heller, för jag hade trots allt svinkul även om det blev för mycket.
Jag sprutade ju trotts allt bara grädde över hela mig själv, över August och hela golvet, dansade som en jävla tok uppe på scen och på scengolvet, skrek, ramlade och raggade på David, tydligen.. Tur i alla fall att jag hade folk som hjälpte mig. Men hur kul det var för dom vet jag ju inte.

Nästa gång ska jag gå efter ett par kloka ord som jag fick höra i veckan men som jag hade glömt bort till fredagen.

"Du är ju där för att ha kul med dina vänner och det är väl det viktigaste?"
Det är ju verkligen sant, jag är ju inte där för att supa mig full, även om det nu råkade bli så.

Men jag mördade trots allt inte någon. Vad jag vet om i alla fall..