Det finns inga gränser för mitt hat, inte just nu i alla fall. Det rinner och blandas inom mig. Det rinner.
Hatet väller och sväller i kroppen, det gör ont. Trycker och skaver som en för liten sko. Tårarna svider som syra bakom ögonlocken. Just nu skiter jag i dig. Och i dig och i dig. Men allra mest så skiter jag i dig. Fan ta dig. Jag trodde aldrig jag skulle bry mig så mycket som jag gör nu. Och det irriterar mig att jag bryr mig så mycket. Jag vill vara hård men det brister allt för mycket i kanterna, som papper som blir blött och löser upp sig.

Jag vill inte bry mig, jag vill vara obrydd, skita i det. Men jag kan inte. Du gör mig ledsen utan att du fatta det själv. Jämt ska det bli så här, aldrig får jag vara lycklig, aldrig får jag duga, aldrig är det nog.
Försöker hinna med så mycket som möjligt men det är alltid något som blir lidande och då blir det andra inte helt bra det heller.

Jag vill slå och sparka dig, säga att jag hatar dig, att du inte betyder någonting, jag vill att du ska lida, jag vill att du ska vara ledsen, krypa för mig så att jag kan spotta på dig och be dig dra åt längsta jävla helvete. Säga att du äcklar mig. Som jag faktiskt sagt tidigare till dig.. Den gången höll du på att börja gråta. Hade du gråtit hade jag inte tröstat dig.

Du kommer aldrig att läsa det här.

Ah, she's a so good little girl, as good as a little girl should be