För någon vecka sedan flyttade Maria från stan. Och idag åkte Ylva. Det är som att de här "flyttdagarna" bara varit på låtsas, eller att det var väldigt, väldigt, VÄLDIGT långt in i framtiden. Eller att de liksom inte var på riktigt. Alls.

Jag minns när jag och Ylva var små små småbarn. Cirka 6 och 8 år gamla. Vi lekte alltid häst. Och jag var alltid en jätte bångstyrig häst, så Ylva fick använda ridpiskan ganska ofta..
Det var Ylva som hur lätt som helst alltid kunde övertala mig till att göra saker när jag var en liten mes. Ylva har alltid lösningar på ens problem. Och det är alltid riktigt bra lösningar, som man själv kanske inte har tänkt på tidigare.. Hon lärde mig några av mina första låtar på gitarr som hon (VÄLDIGT) tålamodigt satt och visade för mig om och om igen.


Maria har jag inte känt riktigt lika länge, men säker i fem år minst. Det var Maria som gav mig min första snus, jag gick i sjätte klass. Satan vad snusfull jag blev den gången..
Maria är en såndär person som alltid ställer upp. Som det nyåret då jag nästan drack mig helt medvetslös på en halv sjuttis, två cider och spydde som en jävla gris hela natten. Då tog Maria hand om mig. Med stort nöje hehe. 

Undra hur många km bil jag har åkt med både Ylva och Maria. Undra hur många prillor dom har gett mig, hur många snusdosor som dom har köpt. Hur många krissamtal jag har haft med båda två. Undra hur många gånger jag har hållit på att garva ihjäl mig när jag umgåts med någon av dem. Ja, jag har faktiskt ingen aning.

Men jag vet däremot att det kommer att bli väldigt många fler gånger.

Jag saknar er redan.