Nej nej jag är inte bitter. Livet är inte ett rövhål, inte just nu i alla fall.

Idag firade jag min 17 födelsedag. Och som vanligt så fick jag choklad med vispgrädde när jag vaknade på morgonen. Det är någon slags tradition i våran familj. Tror jag..

Dagen har varit grym. Hade bild på morgonen och välte både det ena och det andra inför hela bildgruppen med mitt stafli när jag skulle kånka in det genom dörren till bildsalen.

Stina (suckar): Men Sofia...

Vi fick rita av Stina i olika vinklar med kol. Min version av Stina vart tjock och fyrkantig..

Sedan gick jag och Majsan på stan och åt sushi, det var suuuper gott! Båda två satt tysta under hela lunchen och bara njöt. Vi ville aldrig äta färdigt.

Maja: HAHA! Jag har kvar mer sushibitar än vad du har!!!

Sedan gick vi till TT och vart trötta som i helvete.

Sen hände det inte så mycket mer. I guess...

Innan du börjar läsa så sätt på den här låten och lyssna på den medans du läser inlägget!
http://www.youtube.com/watch?v=u6FwEJwwYcQ&feature=fvst                                                



























Imorgon (måndag) så har jag bestämt mig för att vara glad och att det ska bli en bra dag. Ja. Så får det bli. Jag ska i alla fall försöka vara glad (hoppas det är bra väder!) Jag ska vara trevlig mot allt och alla och jag ska mena det. "Hej du lilla tandborste, får jag lov att stoppa dig i munnen och borsta lite?" Ungefär så ska jag vara, och jag ska mena det. Tror det är bra om man ibland då och då försöker vara glad och positiv istället för att se allt från den mörka sidan jämt och ständigt och bara klaga. Även om man inte tycker livet är så jättekul. Självklart ska man ju inte vara falsk och överdriva såklart, absolut inte.

Jag ska börja med en dusch sedan en stadig grötfrukost med kokt ägg till så att jag orkar hela dagen. Inte stressa på morgonen, utan ta det lugnt och gå upp i tid. Lyssna på må bra musik (reagge) när jag går till skolan. Andas in hösten i näsborrarna när jag går igenom kyrkoskogen. Skratta högt och äkta (alltså inte falskt och framtvingat)
Inte tänka på som lektioner som jag tycker är jobbiga och tråkiga.  Sen när jag slutat, käkat en god och näringsrik middag så kanske jag tar mig en promenad i rask takt om mitt halsont tillåter det. Dricka en kopp te på kvällskvisten och sedan lägga mig i tid.

Jag är så trött på att inte veta någonting, men jag ska försöka att inte bry mig. Det kommer att bli bra. Förhoppningsvis så lämnar du mig ifred så jag slipper bli mer förvirrad och tänka allt för mycket.

Ingen fara gott folk, jag är inte depprimerad, inte sur, arg, eller särkilt ledsen. Jag vill bara veta. För förvirrad, det är jag. Helt klart.

"Vadihelvetesjävlaskitförbannadekukhelvetesrövknulladefitthelvete! VAR ÄR MITT LÄPPBALSAM?!!!"
Jag hade såklart tappat bort den. Men okej, det var inte så mycket kvar.

Denna dag har varit konstig, knäpp och luden. Vaknade med halsvärk och av regnet som smattrade (jättehögt!) mot fönsterblecket. Jaha tänkte jag, det är en sån här dag. En såndär dag som man inte vill leva. Drog mig upp, åt frukost och kutade ut i spöregnet till stackars Maja som stod och väntade under sitt paraply. Första lektionen var ljudteknik och det verkade som om inte Max heller hade en av sina bästa dagar. Vi var 5 elever dom var närvarande. 5 elver som var måttligt intresserade av multikablar, lineboxar och allt det där.

Det blev värre fram mot 1 tiden, jag blev så oerhört depprimerad över att ha skola till 20 i 6. Hade varit skönt att få ställa sig på knä och få ett nackskott så man fick slippa skiten. Kändes som om jag skulle ramla ihop på golvet, börja krampa, med ögonen rullande i huvudet och vit fradga skummande ur käften. Och göra små gurglande läten. Fint jag skriver va? Men exakt så känndes det.

Serveringskursen började 3. 3 minuter i 3 sprang jag upp till mitt skåp för att krafsa fram schemat och se vart jag skulle vara någonstans. Resturang hjalmar! vart fan är det då?! Tillslut hittade jag dit, såg alla genom en glasdörr. Gick fram till dörren och började att slita och dra i den. Alla glodde. Tydligen så skulle man fortsätta bort i korridoren för att gå in igenom köket. Våran lärare verkar schysst och hon sa att vi absolut inte ska gå till 20 i 6. Det kändes för jävla skönt att höra måste jag då säga. Förstår verkligen inte varför jag varit så nere. Men man är väl det ibland.

Nu är jag i alla fall glad!

I tisdags hade vi våran första lektion i arbetsmiljö och säkerhet med Wedis. Vi pratade om nervositet, scenskräck, vad som orsakar det och hur man ska göra för att motverka det. Det kändes så OTROLIGT skönt att få prata om det. Inget sånt där snack om "Jo men om man slappna av, då går det över"  För det vet jag att det inte gör.

Jag är en nervöst lagd person, har alltid varit det och kommer alltid att få leva med det. Jag oroar mig för det mesta. Inte bara för mig själv utan för andra i min närhet, personer som jag tycker om och som jag håller av. När jag var liten så vaktade jag alltid min lillebror på dagis, ingen fick röra honom. Jag pratade även för honom, ställde någon en fråga till honom så var det jag som svarade. 

Kunde få för mig att någon/några jagade mig vilket i sin tur gjorde att jag skapade en massa olika tix. Viftade jag inte tillräckligt snabbt med armarna exempelvis så kom någon och mördade mig. Problemet var att jag var tvungen att utföra tixen så fort jag kom och tänka på dom. Alltså i klassrum, hemma, i matsalen, på skolavslutningar... Vilket i sin tur resulterade att folk kollade lite snett på mig när jag desperat viftade med armarna i luften för att rädda mitt liv medan hjärtat bankade i bröstet och hela kroppen kallsvettades av panik. Jag kunde även utföra tixen när jag var glad och upphetsad över något. Dom har aldrig gått över styr så att jag fått lida riktigt mycket av dom och nu så är ju dom flesta av tixen borta. Men jag går fortfarande extremt fort över övergångsställen ifall någon bilist skulle få för sig att köra gasen i botten...

Sen fick jag alltid för mig att någon ville mig illa och ville vara elak med mig. Om någon jag inte kände tilltalade mig fick jag kallsvettningar och kunde inte svara personen överhuvudtaget. Kan fortfarande bli stäld då någon jag inte känner kommer fram till mig och börjar prata trots att jag inte känner personen.

Allra värst var Boliviabasarerna på högstadiet. Första gången jag uppträdde där gick jag i sjätte klass. Vi sjöng Bob Dylan's Knocking on heavens door. Det gick så bra som det borde gå då man just börjat spela gitarr och försöker sjunga samtidigt. Jag var inte ett dugg nervös den gången. Men dom tre åren efter det var riktigt jobbiga. Redan i december hade ja svårt att sova, för då var det bara TVÅ och en halv månad kvar till basaren!! Låg och svettades i min säng, kunde inte rörar mig, så in i helvetes ont i magen av all oro. Ändå tog jag mig igenom allt det där på något sätt. Ensam. För absolut ingen jävel kan förstå hur det käns att oroa sig så mycket om man inte varit med om det själv. Ingen. Det är lätt att stå och peppa kompisen som snart ska upp på scen. Men när man själv ska dit upp så hjälper ingen pepp alls mot nervositeten som krampar i hela kroppen.

Bör även tillägga att sedan jag började estet så har det blivit bättre, beror nog mycket på att jag vågar lita mer på dom jag spelar med, vi är ett team som jobbar tillsammans. Nog är jag fortfarande nervös när jag ställer mig på scen med då är jag bara nervös någon timma innan. Brukar stå och titta ut genom ett fönster för att försöka slappna av och lugna ner nerverna, tänka på att det kommer att gå jättebra. Det hjälper inte ett skit.


Stort TACK till Ylva som ger en av sina Musebiljetter till mig och som uppmuntrade mig att skriva detta inlägg.

Det ska påpekas att Ylva på något sätt inte har någon anknytning till inläggets innehåll utan uppmuntrade bara mig att skriva i min blogg.

Det ska även påpekas att Ylvas egna förslag på vad jag kunde skriva om i min blogg handlade om henne själv. Och bajs. Dock inte i ett sammanhang. 

"Bajs är alltid lika roligt att skriva om"

Ikväll var jag Elin, Johan och Dennis i järnvägsparken och kikade några band. Det var ganska bra tyckte jag, kanske inte så mycket folk men ändå. Sen drog vi vidare upp på stan och en kille skrek "Käka snö!!" till oss tio gånger på raken. Det var roligt. Vad han menade var att vi skulle käka skummet som dom har hällt i fontänen utanför Lindex. Vi försökte komma på något nytt bandnamn, Dennis och Johan spårade som vanligt. Vi gick hem till Johan för att hämta nyckeln till TT. Sedan gick vi förbi ok utanför mig, Dennis och Johan skulle köpa godis och käk.

Där någonstans vart jag misspepp, surig, grinig, ledsen och trött. Dels för att jag ville gå ut och ha kul med en flaska i handen och dels för att  jag på morgonen upptäckte lite vitt gojs i ögat (Nej, det var inte sperma) som jag lite fint ignorerat totalt. Under hela kvällen har det emellertid blivit värre. Så jag slängde in handduken och gick hem. Ögat är nu svullet och blödsprängt. Var och tårar rinner om vartannat från det. Jag är inte så impad av ögoninfektion.

Fast nu sitter jag mest och skrattar åt min lilla missär och tänker att det finns faktiskt dom som har det värre. Men...det blir nog ingen skola på måndag. Eller om jag känner min mamma rätt så blir det nog det. Men ändå.