Bestämde mig tillslut att fortsätta mitt bloggande trots allt.

Det är tydligen sommarlov nu. När jag tänker på sommarlov så tänker jag på jordgubbar, sol, saltvatten och runda småbarn som kladdar med glass. Och alla är glada hela tiden. Men...jag är inte glad, jag är absolut inte glad. Jag är ledsen. 

Jag har burit på något jobbigt de senaste månaderna, något som jag inte kunnat berätta för någon. Den har gjort mig helt knäpp i huvudet och jag fattar inte att jag orkade hålla den så länge som jag gjorde. Rädd för att få folks nedlåtande blickar och "Vad var det jag sa, du har bara dig själv att skylla" Rädd för att ingen ska förstå när jag förklarar. Ont, ont i hela kroppen har jag varit efter att ha varit så spänd. "Syns det? Kan dom se? Tänk om jag avslöjar mig?"
Men så igår fick jag äntligen berätta, det var skönt och nu är bördan inte lika tung. Vi är två nu som vet, det känns bra. Du är bra, du är rikigt bra. Hoppas att du förstår det. Nu ska jag försöka röra mig bort från det som hände och det som har hänt, ingen annan ska få veta, det känns bäst så. Jag åker snart iväg och hoppas kunna lämna det bakom mig.

Det var faktiskt riktigt mysigt att vakna av att det åskade imorse, tänkte gå ut och springa redan vid 9 men var tvungen att vänta eftersom det regnade. Tittade på tv och åt frukost. Lite tråkigt har jag haft men Stenne frågade om jag ville hjälpa honom med massa elkablar imorgon så då har jag väl inte så tråkigt. Inget går upp mot lite kroppsarbete tidigt på morgonen.

Tiden läker alla sår, det tar bara lite tid.